Min fjärde halvmaraton, det första i Linköping

Linköpings halvmaraton som hade premiär 2o15. Sofie startade det året, jag startade inte pågrund av knäskada. Detta blev mitt livs bästa lopp i kategorin halvmaraton. 

Linköping halvmaraton 2016, lördagen den 11 juni. Söndagen, den 6 juni innan träffade jag min vän Sofie för en snabb fika i solen, vi pratade kring livet och jag berättade med tårar kring känslorna efter Göteborgsvarvet. 

Kommer inte ihåg vad vi sa till varandra men jag kom ihåg det enorma stöd jag kände. Att faktiskt ge detta lopp en chans, de ledde till att jag bara skulle starta halvmaraton nästkommande lördag.

 Dagligen tittade jag på hemsidan Linköping halvmaraton & på fredagskvällen hade jag bestämt mig att om vädret samt dagsformen kändes bra så skulle jag starta. 

Köpte sushi till middagen, satte mig hemma i soffan för att ta vara på fredagskvällen på bästa sätt & somnade tidigt. 

Morgonen efter fortsatte förberedelserna med speciell frukost & tvättade favorit kläderna.  Målade naglarna i guld och packade men jag skrev inga tider på handleden. Delmåls tider att nå. Nya förutsättningar på ett nytt lopp. Den ritualen kan jag ha på Göteborgsvarvet. 

Sedan köpte jag starten på plats nervös på ett annat sätt en de loppen jag tidigare startat. Jag värmde upp genom att cykla hem igen för att hämta min garmin klocka Och det sista toabesöket. Cyklade tillbaka, lämnade väskan & värmde upp med övriga deltagare. 

Träffade Elin, en vän till en vän som brukar springa både mer, längre och definitivt snabbare. Vi hann prata en stund innan starten . Kändes bra att prata med en vän innan verkligen skulle börja.

Vid den tredje startfållan stod jag och det kändes rätt. När starten gick tog jag det lugnt, men ganska snart hade jag fått upp farten för att jag drogs med i tempot, tappade Elin ganska fort (som sprang i mål på en fantastisk tid). Men konditionen hängde inte med löpsteget. Kom i andra andningen efter flera kilometer men trots att det kändes som lugnt tempo sprang jag fortare än jag kände och hade tänkt.

 

Det var löparglädje. Genom hela loppen. Jag mådde som en prinsessa i löparkläder. Lätt i kroppen, oron nästan bortblåst, kände mig stark i kropp & själ! 

Det var speciellt på ett positivt sätt att springa hemma i Linköping. Kände igen miljön, många i publiken och det kändes bra med ett litet lopp, drygt 1000 anmälda. Bland de första jag såg i publiken var en barnfamilj från en av mina förskolor. De hejade på mamman i familjen sedan såg jag bara fler och fler ansikte jag kände igen. 

Många små backar, sprang i stan, längst flera vattendrag & i skogen. Vid 15 km drack jag en kaffeshot.  Och åt lite fruktsocker. Vi sprang i genom mitt bostadsområde majelden och när vi kom till stan igen sprang vi på samma gatan igen. Då blev jag extra trött & i tystnad råkade jag svära. Vi sprang uppåt, ifrån målet för att sedan vända ner igen genom stan och mot målet. Lite tidigare vid 18 km så trodde jag inte att jag skulle klara av det, geografiskt tyckte jag att det borde vara kortare bit kvar. 

Det är häftigt vilken energi man får av att se texten mål. För sista meterna in så orkar jag mycket mer än precis innan. Jag sprang in mig glädje får kramar av Maria som jag sprungit om och blivit omsprungen av under loppet, hennes barn & pappan peppar mig. 

Alltså sån glädje och stolthet jag känner. Överraskade verkligen mig själv. Den känslan kunde ingen ta ifrån mig. Inte ens jag själv. 

Jag träffar vännerna på fotbollsplanen i närheten. Möts av mer kramar & kärlek. Så himla skönt att ha vänner så nära inpå mål. 

Peppen inför Göteborgsvarvet var också full av kärlek och fantastiska ord. Men jag var inte mottaglig. Jag hade för mycket tankar inåt, som hade med änglar att göra och det kändes före, efter & under det loppet. Kändes så mycket mer ensamt. 

Jag hade gjort mitt personbästa på halvmaraton. Min fjärde halvmara mitt första i Linköping. Häftig känsla att göra det på hemma plan. Mitt leende var stort. 

Och genom att detta lopp var inte så planerat så överraskade jag flera än mig själv. Somliga tyckte jag var galen, men jag bjuder på det.

 

02.09.31 blev min tid på Linköping halvmaraton. Tre veckor tidigare sprang jag Göteborg 02.15.48 (om jag minns den mindre bra tiden rätt) med många många hjärnspöken. 

Lyckan hade jag verkligen under hela loppet och den sitter i fortfarande. Jag är stark. 

Den kvällen var vi på restaurang, kniv och gaffel för att äta en bit kött. Jag firade med ett glas bubbel, ett glas rätt till lamm och potatisgratäng. Ljuvligt!! 

Bästa lördagen på länge, jag kände mig harmonisk & lycklig. Fint sällskap som ledde till skratt & bra samtal. Det var dock inte helt lätt att cykla hem, lyckliga ben, tajta jeans, lite promille & träningsvärk gjort det lite lite vingligt. 

Just nu har jag en paus, tatuerade mig i onsdags men det ska bli kul att springa i sommar. Kommer att besöka gymmet och promenader i några dagar så får jag se när skorna snöras på för löpträning. 

Puss på er!! 

Igår när jag planerade ett litet upptåg så var jag tvungen att ha en stadig frukost. Ägg, gröt & te 

Jag har testat  tidigaree (inför tex lopp) gröten ORKA som är en god proteingröt som jag köpt på hälsokostbutik i Stockholm. 

Igår blev den bränd i mikron. Eller en hård klump som inte gick att rubba från frukostskålen. 

Det kändes som något omöjligt, bara jag lyckas med. Men jag bjuder på det, att jag brände gröten. 

Under loppet hade jag hjärnspöken som jag försökte vända till något positivt. 

Vädret var mer tillåtande & jag tänkte mer på andning samt min teknik som jag skrev tidigare. 

Jag hade varken kramp den första kilometern eller smärta under loppet. 

Vilket jag var helt salig över och tänkte att minsann det borde ju göra att jag får personbästa idag. 

Men det fanns energitjuvar på vägen som jag trodde skulle ge positiv effekt. Springande tjejer & killar med fuck cancer. De var så svåra att springa om, fast det var ett delmål som poppade upp.  

Sedan var det roliga budskap på vägen. "Bara 20 km kvar", blir erbjuden öl, munkar i fiskespö & hejarop. Barnen som peppar & musik gör det till folkfest. Missade min lilla klack, och de missade nästan mig. Christian sprang ikapp med kameran. 

Tröttheten kom flera kilometer senare än vanligt. Kanske för att jag tog det lugnare, försökte lyssna på kroppen & inte zick zacka. 

Nu minns jag inte detaljer men jag kände mig hyfsat pigg hela vägen. Det var ju bara lite negativa känslor men annars bra form i kroppen. 

Backarna i slutet tog emot ordentligt. Men energin kom tillbaka när målet var nära. Älskar den kicken jag får av att närma mig målet. 

Först hade jag inte startat enligt Göteborgsvarvets hemsida. Sa eventuellt högt åh nej... Hihi 

Uppdaterar igen och ser att jag hade min sämsta tid på mina tre Göteborgsvarv. 2.15.48. Det är en bra tid fortfarande, men så besviken. Känslorna blev överväldigande. Men samtidigt så kände jag inget. Gick långsamt mot inlämningen av chip, fick en medalj, tog banan & kexchoklad. Ville bara äta men kroppen sa ifrån. Mådde så konstigt. Skulle jag svimma? Kände mig svag & ville bara gråta. Regnet kom i stället. Skulle jag låtit mig släppa ut känslorna så skulle det bli att någon skulle behöva ta emot mig... Den någon fanns inte där... Jag var rädd att om jag skulle tagit av mig masken skulle allt komma på en gång. Det senaste året tunga besked skulle visat sig på ett sätt så främlingar antagligen skulle behöva hjälpa mig. 

Det var bara att ta sig samman och ta sig till området med väskan. Gick åt fel håll & hämnade på fel sida. När jag äntligen fått mina saker & klätt på mig extra kläder gick jag fel riktning mot bussen. Traskade i regnet, ledsen & så ont i vänstra ljumsken. Men fortsatte att bita ihop. Hade längtan till att få mysa med Madde Christian & hunden Optimus. Under kvällen blev det pizza, cola, godis & film. 

När jag verkligen tänker efter i efterhand så kan det varit mitt bästa lopp hittills. De aktiva minuterna. För att fästa om nummerlappen på bröstet & ett extra långt dassbesök kanske gjorde att det blev den tiden det blev. 

Den 21 maj 2o16, för snart tre veckor sedan startade jag mitt tredje Göteborgsvarv. Min tredje halvmara. 

Köpte startplatsen av en vän som hade kommit till insikt under våren att inte starta. Under hela förra året så ville jag starta även iår. Men jag tror att jag som ofta händer att jag hittade en undanflykt & denna gång handlade det antagligen om att ingen av mina vänner planerade att starta. 

Men jag kunde faktiskt inte släppa tanken på lopp & speciellt inte Göteborgsvarvet. 

Sagt och gjort, när Nadja skrev i april att hon hade startplats till en maraton & ett halvmaraton så nappade jag på det sistnämnda. 

Så den helgen i maj. Åkte till mina vänner som ställer upp med boende & fixar. Beställde sushi & förberedde mig på kvällen. Under veckan innan hade jag loppet i huvudet hela tiden och konstaterade att benen var rätt trötta. Handlade lite energi, en keps & underkläder. 

Träningen hade inte varit så himla förberedande. Som i vanlig ordning. Denna våren har varit tung & mentalt stressande. Tränade lite extra löpning efter jag köpt startplatsen, stretchade extra men inte så mycket som jag borde. 

Men kaxigt så berättade jag att klara loppet kommer jag att göra, men det kanske inte blir något person bästa. Vilket jag både vågade att tro på & planerade för det.  

Strategin talade dock emot, för jag var mer påläst än tidigare & egna erfarenheter påverkade. Så gick ut försiktigt, höll bra andning under stora delar av loppet, försökte tänka på hållningen & zick zackade ytterst lite. 

Mitt i detta skrivandet så måste jag sova, kroppen tvingar mig. Fortsättning följer... 

Igår crosstrainer i 4o minuter & idag cykel i 4o minuter. 

Det får räcka. Det får räknas in i kalendern. Kompletterade matlådor för veckan innan träningen igår & efter min middag blev klockan mycket. 

Nya målet fram till semestern är att köra i 1.5 timme när jag är nere på gymmet. Tidigare har det varit väldigt varierande. 

I morse hade jag en trött & seg kropp. Fick packa andra kläder för vårväder i stället för sommar. Så kom hemifrån en 2o minuter senare.  Kunde ha stannat hemma för att gå en pw. Men nu är jag på gymmet, yey!!