Under loppet hade jag hjärnspöken som jag försökte vända till något positivt. 

Vädret var mer tillåtande & jag tänkte mer på andning samt min teknik som jag skrev tidigare. 

Jag hade varken kramp den första kilometern eller smärta under loppet. 

Vilket jag var helt salig över och tänkte att minsann det borde ju göra att jag får personbästa idag. 

Men det fanns energitjuvar på vägen som jag trodde skulle ge positiv effekt. Springande tjejer & killar med fuck cancer. De var så svåra att springa om, fast det var ett delmål som poppade upp.  

Sedan var det roliga budskap på vägen. "Bara 20 km kvar", blir erbjuden öl, munkar i fiskespö & hejarop. Barnen som peppar & musik gör det till folkfest. Missade min lilla klack, och de missade nästan mig. Christian sprang ikapp med kameran. 

Tröttheten kom flera kilometer senare än vanligt. Kanske för att jag tog det lugnare, försökte lyssna på kroppen & inte zick zacka. 

Nu minns jag inte detaljer men jag kände mig hyfsat pigg hela vägen. Det var ju bara lite negativa känslor men annars bra form i kroppen. 

Backarna i slutet tog emot ordentligt. Men energin kom tillbaka när målet var nära. Älskar den kicken jag får av att närma mig målet. 

Först hade jag inte startat enligt Göteborgsvarvets hemsida. Sa eventuellt högt åh nej... Hihi 

Uppdaterar igen och ser att jag hade min sämsta tid på mina tre Göteborgsvarv. 2.15.48. Det är en bra tid fortfarande, men så besviken. Känslorna blev överväldigande. Men samtidigt så kände jag inget. Gick långsamt mot inlämningen av chip, fick en medalj, tog banan & kexchoklad. Ville bara äta men kroppen sa ifrån. Mådde så konstigt. Skulle jag svimma? Kände mig svag & ville bara gråta. Regnet kom i stället. Skulle jag låtit mig släppa ut känslorna så skulle det bli att någon skulle behöva ta emot mig... Den någon fanns inte där... Jag var rädd att om jag skulle tagit av mig masken skulle allt komma på en gång. Det senaste året tunga besked skulle visat sig på ett sätt så främlingar antagligen skulle behöva hjälpa mig. 

Det var bara att ta sig samman och ta sig till området med väskan. Gick åt fel håll & hämnade på fel sida. När jag äntligen fått mina saker & klätt på mig extra kläder gick jag fel riktning mot bussen. Traskade i regnet, ledsen & så ont i vänstra ljumsken. Men fortsatte att bita ihop. Hade längtan till att få mysa med Madde Christian & hunden Optimus. Under kvällen blev det pizza, cola, godis & film. 

När jag verkligen tänker efter i efterhand så kan det varit mitt bästa lopp hittills. De aktiva minuterna. För att fästa om nummerlappen på bröstet & ett extra långt dassbesök kanske gjorde att det blev den tiden det blev.