När jag var på actic så kom det över mig att jag har faktiskt en kropp som håller på att bli hel. Gått från stor till mindre. Från otränad till tränad. 

Och att den resan har jag gjort själv. När jag verkligen tog hjälp så hade jag gjort det stora arbetet själv. I framtiden vill jag använda mig av en personlig tränare minst en dag i veckan. 

Jag har gått ner från en hemlig siffra på dryga 83 kilo (jag slutade väga mig när den siffran stod & gick upp några kg till) till att väga hälsosamt. Nu har jag hamnat något över en trivselvikt. Men jag försöker inte att fokusera för mycket på det. Jag är mer eller mindre skadefri. Det är lycka. En smärtfri vardag jag inte jag trodde jag kunde få. 

För 11 år sedan ramlade jag på höften som jag några år sedan fick höra att den var kronisk. Skulle jag då springa halvmaratons år efter år? 

Min högersida som inte har fungerat på fyra och ett halvt år. Den påverkar mig hela min vardag. Men jag känner mig envis & stark. Jag ska få en diagnos. En förklaring!  Jag vill inte leva med detta! 

För jag mår bättre & bättre! 

I veckan var jag modig & ringde tillbaka till neurologiska kliniken. Sjuksköterskan ska försöka återuppta kontakten med min läkare & jag var tydlig med att jag vill skickas vidare. 

Jag kommer skriva om mina styrkor. Anledningar att ge mig själv kärlek. För jag vet att det kommer stunder jag behöver blicka tillbaka & bli stolt. Igen och igen! Blicka bakåt för att blicka framåt. 

Min viktresa 

Min träningsresa 

Min skada 

Min mystiska kropp