Om hur livet börjar bli!  Får bli årets sista blogg inlägg. 

Ligger här på soffan hos min pojkvän. 

Funderar på en händelse jag inte vet när den hände. Jag vet inte när det började vände. När kom ljuset? 

Det var aldrig en insikt, det bara blev bättre. Men jag har insikt över att det är bättre. 

 

Stundvis har jag varit desperat under två års tid att bli mig själv. Bli mitt bättre jag. Och bättre en förut. 

Bli mera social igen, utan att känna stress & press. 

Kunna fokusera på en sak och dag i taget. 

Bli gladare utan dippar, få tillbaka ett bättre självförtroende & självkänsla. 

Stoppa socker & fett bovarna. Hitta balans. 

Äta bättre och vara målinriktad i kosten men också träningen. Jag har med ljus & lykta letat efter kontrollen samt rutinen kring mat, hälsa & motion. 

Träningen har varit Lågintensiv & svajig. Berg & dalbana. Det börjar bli mer & mer intensiv. Men har långt kvar till helt ändrad inställning. Nu tänker ni säkert, hur svårt ska det vara?  Det har jag också tänkt, när jag bara legat kvar på mattan efter strechning eller i sängen trots att klockan ringt för att gå ut å springa. Men det har varit en blockering, att inte kämpa för något!  Nu kickar jag i gång! 

Uppåt 7 kg har jag gått upp sedan jag förlorade min vän & jag flyttade hem. 7 kg närmare mina 2o tidigare minus. Och den där riktiga viljan att skärpa sig ordentligt kom aldrig. 

 

Nu för en tid sedan, under denna senare del av året 2017 har det vänt. Balansen börjar bli lite stadigare. 

Börjar bli en bättre jag, där jag är lite gladare, snällare och tålamodig mot mig själv. Orkar träffa människor, orkar ha fantasi att göra saker. (orkar fortfarande inte åka någonstans, tex Stockholm) 

Minskat sockret, småätande sker inte längre i hemlighet och har blivit mer kontrollerat. En insikt har blivit väldigt tydlig. När sockret och de dåliga kolhydraterna försvinner ur vardagen & min kropp blir jag på bättre humör. Mina stunder av ilska, stress & ledsenhet berodde mycket på det vita "giftet". Inte pms!  Ja lingonveckan gör mig mer känslig, absolut. Men det går att kontrollera! 

Har haft stressigt på jobbet! I vissa perioder både psykiskt o fysiskt. Men den senaste tiden har jag bara märkt av det på arbetstid och trötthet på kvällen / tidig morgon. 

Måste lämna 2o15, 2o16 och vissa delar av 2o17 bakom mig. 

 

Träningen! Kom vändningen när jag började träna pass? Och när jag började träffa mina fysioterapeuter. 

Passen var den första räddningen. Jag tror det. Jag insåg att jag tog ut mig. Det var faktiskt något killen sa innan sommaren, att jag skulle kanske prova ett pass. Efter semestern tog jag tag i det. Legworks & något enstaka spinningpass tackvare min vän Therese. 13 pass senare under hela min actic tid. Men jag har även hittat bodybalance & yoga. 

För genom passen har jag igen lärt mig att ta ut mig. Bli svettig, våga bli svettig! 

Ökat på hastigheten & tid på cykel,  crosstrainer etc. när jag kört själv. Vågat bli svettig, trött & slut. Mot nystart kring träningen. Styrkan finns, minnet av en bättre tid finns & energin finns. Börjar tycka om spegelbilden igen! Älskar utvecklingen. Ler lycklig åt mig själv. 

 

Jag har saknat mig själv!  Jag tror att andra har saknat mig! Ska nu visa att jag börjar komma i fas. Le åt livet! 

Gå in i 2o18 med glädje och förväntningar!  Tack alla nära & kära att ni finns! Puss på er!