Anledningen att jag känner så är att jag inte får rutiner tillbaka. Glädjen till träningen och hälsa finns inte riktigt. 

Det som hänt var att jag förlorade min äldsta & bästa vän som bodde nära mig i cancer. Hon hann gifta sig med sin livs kärlek, få en fantatiskt dotter & var lycklig. Hon blev inte ens 33 år. Det var augusti 2o17. Älskade & saknade Anna. Du fattas oss. Och en vacker dag så ska jag berätta för din dotter vilken underbar människa du var. När det började släppa, när den dagliga sorgen släppte. Ungefär ett halvår efter begravningen. Så en måndag i april fick jag en magkänsla som jag inte kunde släppa. Anmälde min mamma försvunnen på distans & fick hennes bortgång bekräftad några vardagar senare. Mina syskon & jag förlorade vår mamma. Två farväl på några månader, under året. 

Det blev ett turbulent år, en tid med flera frågor & funderingar. Ifrågasätte mitt eget liv mycket. 

Jag vet verkligen inte vad jag lärt mig om detta? 

Att inte ta något eller någon för given. Klyscha som jag vill leva efter, men det blev svårare. För jag är så rädd att förlora fler så jag vågar inte visa kärlek & ömhet. Och jag tror det är ömsesidigt bland nära & kära. För jag känner att alla backar, på ett eller annat sätt. 

Nu behöver jag bli mig själv igen & ingen Lightversion. Bli lite mer mig plus mer glädje, passion & stoltare. 

Tänkte skriva av mig kring träningen, men hopp om att ta tag i det för att få rätta känslan: 

Först var det bara måndagar som det riktiga träningsglädje kom tillbaka. Sedan utöver måndagar, strö dagar & ofta lördagar. Och nästan hela veckan. Så som jag gjorde mer förr innan jag hittade de riktiga rutinerna, passionen & glädjen. 

Kan ha perfekta bilden av en träningshelg, eller ledig eftermiddag. 

Men det blir nerbäddad i soffan utan att ha tagit nästa steg. Mysbyxor på efter flera timmar eller jackan som aldrig kommer av, för jag skulle egentligen bara vända i dörren.... För att hämta träningsväskan.

Självkänslan att värdera om och göra rätt finns inte riktigt än. Jag tror inte att jag kan prioritera. 

Självkänsla gör att jag blir ledsen, irriterad & besviken på mig själv. Timmarna efter beslutet, vare det är spontant eller planerat. 

Men ljuset finns för trots träningen så jag jag tagit tag i boven socker 

Och jag trodde inte att jag skulle klara det! Verkligen inte. 

Det värsta jag låtit hamna i maggen denna vecka är faktiskt alkoholfritt bubbel & lite vin i helgen. Ingen choklad, inget fika på jobbet & ingen glass. 

Men inga resultat än. Kanske känner mig lite mer tränad i kroppen, inte som en hösäck. Lite piggare, vissa dagar & andra inte. Men vågen har tickat ner några få hekto. Tankarna splittras. Trots ökat cardio. Jag går sällan under 14.000 steg / dag. 

I flera flera månader har jag funderat hur svårt ska det vara att komma på banan? Hur svårt ska det vara? Trots förebilder, trots pepp från killen, vänner & offentliga tips. Det blev lättare i helgen, & det verkar hålla i sig efter helgen. I drygt en vecka. Det har varit svårt men inte så svårt ändå 

Mycket lättare denna gång. 

Om inte jag får ordning på livet kring träningen. Så blir det helt galet att anmäla sig till lopp. Så långa som halvmaraton. 

Som många vet, så är jag på plats med skor, ombyte & allt. Men för lite tid & motivation. 

Utan tränar utan glöden (som jag trodde verkligen var tillbaka fram till torsdag)

Eller rent av hoppar träningen. Förra helgen var en sak för då kände jag mig inte frisk på lördagen fast då fanns längtan så det blev söndagen. 

Fokuserat lite mer på konditionen, stilla & lugn stretch. För jag tänker lite så att kan jag inte träna upp mig innan Göteborgsvarvet. Så kan jag bli lite mer smidig & tränar lite försiktigt. Redan nu kör jag lätt vikt på under kropp. Som vanligt eller tyngre på överkropp. Mer mage än vanligt men inte mycket. 

Löpträningen fattas, även om den inte är helt borta. 

Jag är inte stolt över detta men ett vanligt träningspass kan göra mig riktigt glad & stolt. Smittar nästan över till ny dag. 

Det jag vill få sagt är att allt är inte som förr. 

Jag är inte som förr. Och jag saknar mig. 

Det är extra svårt att ta tag i saker och ting. Mina tankar "far" i väg på annat, leendet är långt borta & är mer distraherad än vanligt. 

Jag har märkt att det är svårare att ställa upp i vått & torrt. Och det tär på mig. Samtidigt som jag inte aldrig bra på att säga nej när det behövs. Så lite bättre kanske det är att lära sig. 

Det måste vara en bra balans mellan att kunna hjälpa nära & kära, men kunna säga nej & det respekteras. 

Tack för inspirationen till sockerfritt och till att hitta tillbaka till konsten i olika former. 

Ni vet vilka ni är!!  

Trots allt detta så känner jag mig mer harmonisk, lite mer tillfreds med livet & en bra bild av framtiden. 

Vill du vara en del i mitt nya kapitel?