Fredag: Resan gick bra. Försökte förstå att jag skulle springa 21 km. Men min hjärna ville inte fatta. Var framme i Göteborg kl. 21.oo. Blev hämtat av Madde & Valle på stationen. Vi åkte hem till soffan.
Får ett meddelande från kusin Anna att farmor Anna är inne på Sollefteå Sjukhus, misstänkt hjärtinfarkt. Och jag bestämmer mig ganska snart att springa i hennes ära. Att ge mig själv mer styrka & skänka mina tankar åt henne, Pratar även med kära far. Vi försöker stötta varandra. Somnar med tankarna på farmor & vaknar med tankarna på henne.

 

Lördagen 17 maj. Vi klev upp till fågelkvitter och måsskrik. Sömnen var helt okej, vaknade ganska pigg men lite förkyld. Tillsammans med mina vänner åt vi frukost fram för tvappareten.

Havregrynsgröt, ägg, ostsmörgås, kaffe m mjölk och en bode (en dryck proppfull med bra vitaminer.)

Vi åkte sedan för att hämta mitt tävlingschip och min nummerlapp. Träffade på min nya kollega Alexandra som sparat min nummerlapp, så jag inte behövde köa. Hon var där som volontär för clowner utan gränser. Sedan köpte jag lunch & några saker på apoteket.

Lunchen bestod av massa plock, kalkon, ost, spenat, en grönsaksdrink, jordnötssmör & några mandlar. Packade ner banan, smörgås med jordnötssmör, choklad & mandel.

Bytte om till mina kompressionbyxor från skins, kompressionstrumpor, ett favoritlinne & förberedde mig på alla sett jag kunde komma på. Min GPSklocka sattes på armen & laddade med vatten.

Min privata chaufför tog mig till startområdet & de önskade mig lycka till.
Lämnade in väskan, fixade flera nålar & trängde mig i toalettkön.
Min fot valde att krampa första kilometern. Sprang som en stelopererad.

Nästa krämpa var en av mina tår fick ont men det slutade kring milen. Vilken stämning det var. Och skylten "Heja Gnällspikar" gav mig extra kämpar glöd. Hejjarklacken log jag åt & fick ett leende tillbaka. Musiken & människorna gjorde mig så glad.
Madde & Valle stod på bron för att hejja fram mig. Den kicken efteråt var grym.
Var i mål på 2.12.23.

Tog mig i mål med lätthet, men sedan kom en trött & sliten Susanne i kapp. Innan chokladen & bananen.
Hur kunde själva loppet kännas så lätt?

Träffade på Alexandra (av alla  som var där i vimlet).
Det var så skönt att få en kram efter målgången. Underbar känsla att känna igen någon.