Mina träningsinfall på att springa milen slutar alltid med att springa i regn. Förra gången, för två veckor sedan så började det regna innan första kilometern & denna gång innan de första 1oo meterna. Jo, men jag springer vidare. visste knappt målet tills motionscentrum så efter 3 km så blev jag mentalt slut. När jag väl hittade skogsvägarna så kom energin tillbaka. Det kändes fint i kroppen, kände av förkylningen lite. Men mitt högerben hängde med, totallycka. Det var så länge sedan jag kände mig 1oo% i kroppen.

Efter 6km villande jag bort mig i Vidingsjöskogen. Såg inte markeringarna för 4,5 km! Fastande vid en skylt som inte gjorde mig klokare, Men plötsligt ljusnade det, inte vädermässigt... men annars...

 

När spåret tog slut tänkte jag ställa mig under ett tak, såg en kille, han såg mig & jag log tveksamt för att ta mig där ifrån. Det var en kille jag inte ville prata med. Men det måste sett lite små kul ut. Smidde planer på vad jag skulle säga om han skulle ha sprungit ikapp mig. Det behövdes inte.

 

1o km & jag stannade klockan. Pustade ut och fortsatte sedan, 11 km. Kändes himla bra att komma hem.

In i duschen! Äta mat! Lägga sig för att läsa. Å skriva så klart!