Jag har sedan tonåren eller tidigare tyckt att det varit läskigt med blod & skador. Första minnet var att skrattade när min bror hade gjort illa sig på en kratta. Lite komiskt eller? Ett annat minne vill jag inte berätta om här.... men det var efter det jag utveckade min fobi så det ibland/ofta hindrat mig i mitt liv.
Min reaktion: Jag blir rörd, chockad, börjar skaka, skratta, det klittlar i kroppen & håller ofta för öronen. Bara av att höra berättelser eller se någon ha en skada...
Mer & mer utmanande jag mig, följde vänner till sjukhus fast det var motgång, varit med på akuten, tvingat mig i situationer på jobbet & sätt känsliga program på tv.
När jag tror det gör ont, eller vet det gör ont lider jag & blir känslosam. Men det blir bättre, bättre & bättre. För mig är det ingen fobi längre. Det är fortfarande jobbigt, men wow vilken skillad...
Är en liten larvpotta vid egna skador, smärtgränsen är på topp eller botten :)
Åh visst gör vuxna sig illa ibland? I alla fall jag..... senast i går innan jag skulle skutta iväg på dejt.

Lite lätt chockad på vad som kunde hänt, så inger jag till vänner... 
Puh det var läskigt! 
Massa blod, inget bra plåster hemma... 45 min innan träffen!

Kolla in hur den ser ut i vänsterkant? Refillrakbladet var trasigt när jag tog en ny 
Det blir att reklemera, hur man nu fixar med sånt!

Livsfarlig
Vänd rakhyvel, det syns sååå väl att den en bruten.
Snacka om att det blir att granska varje blad hedanefter....


Här gömmer jag rispan :)
Ett normalt plåster hittades på jobbet!
Bra med dagisjobb!