Försöker fokusera bort livets fakta genom träningen. 

När jag sprang långpasset så tänkte jag på mamma o familjen i början & i slutet. Men där emellan njöt jag verkligen av ljusen, ljuset & väderskiftningarna (hagel o regn var inte så mysigt kanske). Jag kopplade av. 

Somliga kanske tycker att jag ska försöka hitta annat fokus. Att inte leva som jag brukar... 

På gymmet tappar jag fokus ibland, men det syns inte på sociala medier. Kommer in i negativt tänk om vad som hänt, att Jag faktiskt tycker att livet är orättvist. Men är så medveten om att människor har det värre. 

Men jag gör precis det jag vill & mår bra av. Denna vecka har jag lyckats arbeta på jobbet (varit sjukskriven), tränat, haft ont i knät, blivit av med det onda, lägenheten blev från kaos till fin. Varit hos psykolog. Och bjudit på middag. En bra vecka, trots allt. 

Jag ska träna på att kontakta mina nära o kära samt må bra. Skratta, försöka vara lite galen, tro på mig själv, stå för mina unika sidor. 

Men det är inte lätt- alltid. Känner mig så ensam. Trots stadiga stöttepelare o vänner som står nära, så är det svårt att få till den där "fikan".

Vi skjuter träffen framåt. Till vi måste ta ett glas vin eller en kaffe snart. 

Känner att jag "tappar folk" när jag tränar mycket. Men när jag inte tränat o prioriterat om då är jag ändå ensam... 

Försöker föreslå saker & tackar sällan nej. Men möts av "inställt". 

Behöver ju nära för att skratta, vara unik & glad. Annars blir det att slänga in sig i matlagning bland kastruller, goda recept & härliga dofter. Eller nere i mysiga grottan, i gymmet eller i skogen. Bara vara själv. 

Att träffa nya vänner är svårt. På riktigt, hur gör man?

Är det så fel att fokusera på träning, hälsa, mat & vilja träffa mer folk?  Jag har vänner land o rike runt, riktiga o härliga vänner överallt. Underbara älskade. Men det känns så långt borta. Det är inte helt tokigt att vilja ha närhet med vänner. 

Men varför känns det så konstigt? 

Och för er som vet att jag förlorat två bra vänner (som lever fortfarande), vill jag bara säga att det är två i en relation. Det krävs engagemang från båda i relationen. Och att i båda fallen slutade med avundsjuka på andra relationer o vänskap. Att leka tre fungerar inte för många. Själv gillar jag alla alternativ. Leka två leka flera, leka fest o parmiddagar etc. 

Saknar de två. En har jag berättat det för. Men trots det ingen nyfunnen relation. 

Jag behöver bli bättre på att höra av mig till de jag älskar. Och stå fast vid att ses. 

Är kanske inte lika glad o lycklig som i yngre år. Men jag är mig själv. Unik. 

Som alla är unika. Du är unik, fin o rar. 

Försöker uttrycka mig utan att det blir mer funderingar. Väljer därför att inte skriva allt jag tänker....