Stafett: östgötamaran sträcka tre
I söndags var jag nervös. För då skulle jag springa i ett stafettlag, 12,51 km på Östgötamaran.
Min vän Sofie skulle springa hela.
Försökte förbereda mig under veckan. Genom kost & vätska men inte helhjärtat. Samt att jag var försiktig med att köra tungt i gymmet.
De hade ändrat i delsträckorna så jag skulle springa 1 km till. Ni som följer mig vet att jag är lite seg på att träna löpning. Tydligen trivs jag med att springa lopp, men träna löpning är tydligen ingen passion.
Älskar det när jag väl kommer ut i skogarna. Älskar vart jag än springer, men det svåra är att faktiskt göra det. Och det har jag skrivit om innan.
Det jag också har skrivit om innan är att gymmet är för attraktivt just nu. Och har varit det för länge.
Men en insikt jag fick igår, innan gymmet är att även löpningen inomhus har minskat & även uppvärmningen har blivit kortarede senaste halvåret. Insikten gjorde nytta senare, jag sprang.
Åter till östgötamaran
Jag hade inte många mil i benen sedan det senaste loppet. Göteborgsvarvet i maj, men drog ju på mig ett värkade knä dagarna senare. Ställde in Linköpings Halvmaraton.
På morgonen laddar jag upp med bra frukost, proteingröt, ägg & te. Sen packar ner mellanmål
Chaipudding, kexchoklad, pwo & en shot rödbets juice.
Tar bussen
Möter stafettlaget vid Linköpings arena & vi förbereder oss. Pratar, peppar & håller oss varma. För det spöregnar.
Sofie har antagligen startat, men jag vet ju inget. Maratonlöparna startade kl 1o.oo & stafetten kl 11.oo
Vi bussas ut till starten, jag passar på att fika & pratar med en kille ur ett annat lag. Det blir prat om allt möjligt träning, löpning & livsstil.
Vi räknar ut när vi troligtvis startar i Norsholm.
Det blir en kall väntan, fikar mer, besöker baja-maja & blir masserad av hälsocompaninet. Superskönt.
Det börjar närma sig start, förbereder klocka & musik.
Och plötsligt kommer min avbytare. Iväg med mig. Blev rädd att bli diskad om hon & jag inte får fysisk kontakt så jag ser verkligen till att det blir gjort.
Norsholm-Klinga är min bit. Det var lite kallt & försökte ta det lugnt till en början. På vägen fick jag både asfalt och skogsväg. Det var en fin bit.
8 km lite dipp & även kring 10 km då jag blir lite missnöjd med tiden. Försöker ge mig på intervaller. Vid 11 km ser jag två bekanta ansikten, Sofies föräldrar. Jag hejar glatt & inser att Sofie troligtvis är bakom. Det var hon, pigg & glad. Nämen hej vrålar jag
Och där kom tredje dippen. Jäkligt tungt. Försökte tänka på det jag lärde mig under senaste gruppträningen & jag tänkte på laget, men det fungerade inte. Inte ens funderingar på mitt värma ombyte fungerade. Vid mitt mål i klinga så kände jag trots alla känslor mig inte helt klar & framförallt inte helt slut. Men någon tyckte att jag behövde en banan. Hihi
Ser Sofie i Klinga, tycker hon ser piggelin ut & vi pratar lite snabbt innan hon rusar vidare. Jag känner mig stolt. Grymma vän.
Jag åker buss till Norrköping och tar emot medaljen efter en bussresa. Samma medalj som de som sprang 42 km & jag med mina 12.51 km.
Känner mig inte så värd den.
De tre lagen jag hade koppling till firar med champagne & det är varm gemenskap. Fysisk & mental.
Hinner se Sofies sista meter i hennes första maraton. Tillsammans med hennes föräldrar innan min buss går till Linköping.
Sicken tjej!!
Kommentarer
Trackback
