Fredag morgon, sista dagen i hundra grymma dagar!

Ett av mina stora mål var att springa milen under 6o min. Men efter månader av skadad fot så insåg jag att det målet var bara att glömma. Men satte inte upp några nya mål varken för löpningen eller något annat hälsosamt mål. Slarvigt av mig. När jag tänker på det borde jag gjort nya mål. Och det var nära.
Men de där hundra grymma dagarna verkade förfalla. Det har verkligen gått i vågor på ett  stormigt hav.

 

Motivationen på torsdags kvällen var stark, jag kände mig stark & viljan var extrem att springa milen i skogen. Hade lite små känningar i halsen.  

Hur jag tänkte? Ja, jag vet inte. Men jag ville försöka & försöka gjorde jag! Åh vilken känsla jag hade, ensam i skogen & bara min musik i öronen. Hade en bra fart, gillade min känsla att ta mig fram. Men på de platser i skogen där jag brukar springa järnet & bara flyga fram. Där tog min kropp lite stopp & det blev joggning i stället.

 

När jag trodde varvet var klart, så var det inte klart enligt GPS. Så med tunga, tunga ben så fortsätte jag! Mentalt så gick det knappt, för jag var så inställt på att stanna. All ork försvann! Men tog ut mig allt vad jag kunde. Gjorde ett litet videoklipp efter. Kanske vågar jag publicera det.

 

Stannade klockan på 28.48, 5 km.

 

Förutom känslan att springa igen så blev jag lycklig för att jag inte kände smärta.
Inget i foten, bara lite av kotten som hamnade under foten precis i början av spåret.

Inget ont i bakre låret & knät inga känningar alls. Äkta glädje!! Men lite spår av träningsvärk i låren. Haft haft svårt att röra mig i helgen!

 

Det blev ingen mil i hundra grymma dagar, men jag är stolt över min vilja att försöka.

Att springa dubbla hade varit en omöjlighet, just denna fredag morgon! Men nytt tillfälle kommer.

 

Älskar detta!