Veckan innan loppet så skulle vi ordna startnummer och T-shirts. En tjej på en annan förskola skulle ha min & jag åkte ner för att hämta kollegors startkit på blodtappen dagen innan. 

Tidigt på onsdagen åkte jag till förskolan där min startnummerlapp var. Inte var den där... Men åkte nöjd därifrån, för vi hade bestämt oss för ett mötas vid starten med de andra förskolorna. De skulle ta med sig sakerna åt mig, annars ringa mig om det kom upp några funderingar....

Torsdagen kom. Jag tränade styrketräning på morgonen, hade packat inför kvällen redan för jag skulle sluta 17 3o på förskolan. Min start skulle vara 19.o4. Nere i området fick jag en stress i kroppen, som handlade om att inte få min tröja och nummer 

Letade folk, ringde folk, ringde fel folk... 

Hittade folk! 

Min oro blev sann. Inget startnummer. "vi hörde inget ifrån dig..."

Ledsen springer jag mellan information - information, lämnar in väskan. Får ny startlapp & T-shirt som jag inte hinner byta om till. Springer till start 

Anfådd och jäkligt besviken på människor - för mig okända människor. 

Får starta med två andra. Tjejen är så beundransvärt snabb. Fint löpsteg & perfekt andning. Jag känner mig som en trött & törstig gris. 

Gav henne feedback. & sa även att hennes tempo skulle jag aldrig klara. Men jag gillade att springa bredvid henne & för att sedan jaga henne. 

Vid dryga 5 km var det välbehövlig vätskekontroll & strax efter så blev jag tvungen att fråga om jag fortfarande sprang rätt. Kände mig lite ensam. 

Strax efter detta sprang jag ikapp några andra tiokilometerlöpare. 

Försökte släppa min lilla besvikna känsla. Försökte få normal andning. Fick lite extra ork. Sprang in på 1.oo.17, som sedan blev ändrat till 1.oo.41 

Några minuter senare än väntat. Var nöjd i alla fall. Efter att jag släppt känslorna... 

Det blev en mysig stund med fika tillsammans med kollegorna. Matkasse från Ica. Min matlust kom aldrig. Bara törstig. Gött var det. Älskade sällskapet!