Min första pojkvän träffade jag när jag var 17 år. Vi träffades i några månader. Nyårsaftom 2ooo firade vi tillsammans, vi gjorde slut i Januari. Sedan var vi vänner & höll kontakt. I April 2oo3 sågs vi sista gången.

Den 21 juni var hans sista dag i livet. Han överlevde inte en MC-krasch. Han blev bara 24 år.

Det var en fruktansvärd chock för oss alla. Alla omkring mig var min näring & mina änglar som fanns för mig.

Begravningen åkte jag till och jag blev så varmt mottagen av hans familj.

 

Nu 9 år senare är jag i hans hemstad. Ville hälsa på hans fina mamma och vågade äntligen skriva.

Det kändes helt rätt & hon ville ses, men hon var inte hemma. Det får bli "nästa" gång. Jag hoppas vi kommer hålla kontakten. Känner mig redo!

Det var lättande att få ett svar från henne, men blev tung i kroppen att inte få chans denna gång.  Det är inte ofta jag är i de här trakterna.

Vistelsen här i stan kändes en aning lättare efter våran lilla kontakt, det krävs en del energi att vara nära minnerna av honom.

 

Vila i frid!

Du & din familj är i mina tankar!