Finner inte ord... jag är helt mållös av mig själv! Alldeles för många männsikor vet exakt hur lilla jag är som person.... den finns en intressant egenskap hos mig som önskas bort väldigt väldigt ofta! Min lilla dos av flummighet & klantighet! Kanske ska skriva en minibok om det en vacker dag!

För er som jag inte erkänt det senaste för, ska jag berätta en liten story om förra lördagen, då jag förlorade två minneskort! Två! Det första användes till min systemkamera under Marias 28 årspartay! Jag tog massa fina partybilder & andra fotade mig... b la när jag drack tequila, skulle förövrigt vara mycket spännande se hur illa det ser ut!
När kvällen kom & vi fick lite halvbråttomt till limotaxin, så gör hon det dumma.... (kukilikuuuu)*
Ett försök att vara smart.... ett tappert försök att vara smart! Hon tänker så här: Jag tar ut minneskortet så om jag vill, kan lägga in  bilderna på datorn tidigt i morgon... utan att behöva hämta kameran hos M. först!
Jätte bra tanke... om man inte får för sig att tappa det lilla söta minneskortet under kvällen! Eller TVÅ! 
På morgonen öppnar jag min handväska, letar lite, hittar inte & väljer att dramatiskt hälla ut innehållet! Inget minneskort.... jag rotar i min kameraväska till lilla-pluttkameran... inget kort! En generad Susanne letar utan att finna lycka! Upptäcker också samtidigt att minneskortet till kompaktkameran är borta också! Hur gjorde jag nu? Jösses!
Samtidigt som jag inte vet helt 100 om båda korten verkligen följde mig troget ut i vimlet!

Motigt beställer jag ett nytt minneskort (efter några dagar), lite sorgset! Har under veckan till & med skamligt mailat Harrys (utestället för kvällen)
Idag kom älskade packetet.... med minneskortet! Hemma med paketet i handen pratar jag med Maria som mest har fått höra om min ångest. Önskar jag hade spelat in mina egna ord.... fniss, men något i stil med: Idag kommer i alla fall ett av minneskortet komma fram!!! Bara för att jag fått ett nytt! Jaja, då har jag två... ett till varje kamera!

Ni börjar förstå vart detta leder, eller hur!?

Tvättstugan på kvällens schema! Börjar plocka med tvätten, lyfter (från tvättkorgen) på mina shorts som jag hade på söndagen (dagen efter) & vad ligger på golvet! "Lilla" minneskortet!
Ringer till Maria: Vill du skratta?

En vecka har det varit borta & kommer fram lpå samma dag som jag får ett nytt på posten!! Grrr.... Morr!
Jag log ganska brett, men vill bland gråta! Fniss... mycket trevligare att skratta! 
Men jag är ju bara mig själv, ingen annan!

*Översättning: kukilikuuuu ska sägas av mig när jag inte är helt snäll mot mig själv! Helst stå på ett ben samtidigt!
En order från Ida & Sofie, mina goa vänner!