Orättvisor. Tänker på den familj som förlorade sitt hem i en brand. Familjen klarade sig, men huset totalförstördes. Att de är välbehållna är en lycka, men att förlora sitt hem är en livskris & alla sina tillhörigheter som aldrig går att ersätta. Foton, minnen, dagböcker, brev, första skorna, favorit nallen....

Tidigt i morse möttes jag av den välbekanta lukten som är så obehaglig. Såg ljuset av eldflammor & undade om jag behövde larma, men en kort stund senare ser jag även de blå ljuset. Eld & rök kommer kraftigt från huset. Polis & brandkår finns på plats. Känns tryggt, men mina känslor rinner över. Ett av förskole barnen har sitt hus i närheten, jag var så rädd för henne & hennes familjs skull. Vännen Sanna har bott på den gatan.
Det var tungt att se en familjs hem förstöras. Deras trygghet & deras tak över huvudet finns inte mer. Vill ge dem en kram.

Bilder från 2oo1 blir så tydliga. Å bilderna de blev extra tydliga idag. Mitt svarta hem, mitt kolsvarta hem. Barndomshemmet i lågor, men mitt hem stod kvar. Deras är mer eller mindre borta. Jag kunde efteråt gå i mina trappor, se mitt sov rum & ta pp min isbjörnsnalle.
Mina fotografier luktar fortfarande branderök, efter 1o år.

Läser även om ung tjej som förolyckades i en spårvagnsolycka under denna tisdag. Fruktansvärt!

Var det så familjer skulle börja sitt 2o12?

Just idag behövde jag skriva av mig. Mina kollegor, föräldrar & förskolebarnen har idag bearbetat, funderat & undrat!
Det har varit en lång dag.